Vara sig själv!

Folk har alltid sagt till mig var dig själv. Skit samma vad andra tycker och tänker om dig. Deras åsikter spelar inte någon jävla roll.

Men att vara mig själv är väldigt svårt. Jag är en trans person. Det är ingeting man borde skämmas över. Men varje gång jag tar på mig en klänning, sätter på mig peruken sen tar på mig högklackarna. Så tänker jag på en sak. Tänk om en person säger fyfan vad du äckligt som person, du borde inte existera eller du är nog det fulaste person jag har mött. Djup i mig så skriker det en röst, DU KOMMER ALDRIG BLI ACCEPTERAD OCH KOMMER ALDRIG HITTA DIN KÄRLEK.

Varje dag,varje timme, varje minut. Så oroar jag mig över dem här sakerna. När ska samhället acceptera mig? När får jag lov att vara mig själv utan att någon sänker ner min värdighet som person. Jag kan inte hjälpa att jag är som jag är.

Låt mig får berätta min historia om den tiden då jag körde en kniv rak in i min mage. På grund av jag trodde jag var ett monster som borde inte ha existerat.

Allt började när jag gick 6an. Jag hade bara 5 nära kompisar. Jag sa till dem att jag var homosexuell och jag trivdes inte med min kropp. Dem tyckte att jag borde vara mig själv. Förutom en av dem. Han sa att jag var ett monster och jag vet inte alls vad jag snackar om. Efter jag har gått ut till dem så slutade han hänga med mig. Månader gick och då började man 7an.

Mina kompisar från 6an byte skola men jag stannade kvar. I början av högstadiet så var jag ganska populär mest bland tjejer på grund jag har alltid tyckte att det var kul att hänga med dem än att spela fotboll ute på rasterna.

Sen efter jullovet så fick jag reda på att han killen ifrån 6an som kallade mig monster flyttade tillbaka till min skola. Jag försökte prata med honom men han trodde att jag stötte på honom vilket jag inte gjorde. Men vad han gjorde var att han berättade för alla att jag ville ta på mig tjejkläder se hur som en tjej och jag ligger runt med alla killar jag ser. Och jag försökte suga av honom. Det tog knappt en vecka innan folk frös mig ut mig. Tjejerna slutade prata med mig. Killarna släpper inte in mig på idrotts omklädningsrum. Och varje gång jag passerar salar så stirrar alla på mig ibland så hör man Jävla bög, jävla transa och jävla monster.
Detta hade pågått under hela högstadiet. Mina föräldrar försökte prata med rektorn med dem tyckte att jag måste peka på folk som gjorde sakerna. Men jag vet att det kommer bara leda till mer trakasseri.

En dag så var jag på så dåligt humör så att jag började tänka på begå självmord. Jag var ensam hemma. Och jag hade kniven på min högra hand. Jag grät på grund av jag tyckte att jag var sånt mes som kunde inte bara göra det. Flera timmar gick och tårarna bara rann ner för kinderna. Sen hörde jag ingångsdörren öppnas. Det sista jag kommer ihåg var, jag vill avsluta allt detta. Jag vill inte att mina föräldrar ska lida mer och jag vill bara att alla ska vara glada. Ta kål på monstren.

Efter det körde jag in kniven i mig. Allt blev svart. Sen 3 dagar senare vaknade på ett sjukhus med en morsa på min högra sida. Hon sov. Det såg ut som att hon har gråtit under flera dagar. Jag kommer ihåg att jag grät. Inte på grund av den fysiska smärtan utan den psykiska smärtan jag har gjort mot min familj och mot mig själv.

Nu så försöker jag fixa min självförtroende och min självkänsla. Jag tror fortfarande att ingen kommer älska mig för vad och vem jag är. Men kommer samhället acceptera mig för vem jag är eller folk som är som mig en dag i framtiden?