Name: Lizzie W
School or occupation: Nya Malmö Latin
Jag hade det inte bra på grundskolan, det ska jag vara ärlig om. Jag kände mig inte välkommen eller omtyckt inom Sorgenfriskolans kalla tegelväggar. Jag var annorlunda redan från början. Bråkig, sa emot, hade annan musiksmak och klädde mig annorlunda, det störde folk. Jag var inte accepterad och det enda som tog mig igenom dom sista åren var tanken att ”snart kommer jag härifrån, snart börjar jag om”. Jag minns hur jag fick nästan hela min klass att stå och skrika på mig så fort vi började prata politik, hur mina klasskompisar (och till och med min biträdande rektor) skrattade åt mig när jag en dag kände för att ha illrosa ögonskugga och tyllkjol på mig och hur det sved inom mig när jag hörde klasskompisar prata gång på gång om vilken tid dom skulle ses efter skolan utan att bjuda med mig. Grundskolan är fan inte lätt och det tror jag att många Malmö-ungdomar håller med om. Det är tufft att vara annorlunda, att våga stå ut från mängden, speciellt i grundskolan då det viktigaste i världen är att vara omtyckt och känna att man tillhör någonting.
När jag slutade nian sa jag upp allt inom mig som präglades av Sorgenfri. Jag hade redan börjat ett par månader innan, jag hade skaffat vänner utanför skolan, jag festade, jag hade plötsligt haft fler pojkvänner än alla andra. ”Vafan hände?” tänkte nog både jag och mina klasskompisar. ”Lizzie, på riktigt? Mobbade Lizzie? Fula Lizzie? Lizzie som har bråkat med i stort sätt alla i klassen? Har hon vänner? Festar hon? Har hon KILLE?”. Det spred snabbare än vinden och folk frågade mig om det. För första gången visade folk intresse för mitt privatliv och jag hade ett övertag, så när vi väl kom till slutet var jag mer än redo att sticka. Jag fick mina betyg, mina pengar av skolan, min tårtbit, sen stack jag utan att säga hejdå och smällde dörren på det livet jag levt i 8 år. ”Men hallå, hon kan inte bara dra utan att säga hejdå!? Fan vad bitchigt!”. Haha, skulle jag gråta med er och låtsas att jag skulle sakna er och komma ihåg er med ett leende på läpparna? Nej, fuck det, jag gick och köpte ett packe cigg och en LP-skiva för mina betygspengar och brände avskedströjan vi fick av lärarna. Den tiden var över för mig, men ändå inte. Jag ville inte ha något med det att gör och det var över men fyfan vad bitter jag var. Vi flyttade till Persborg ett halvår efter att jag börjat på gymnasiet och jag ville inte erkänna det, men det sved. Jag puttade bort känslan, vafan skulle jag sakna Sorgenfri för? Det hade bara gett mig olycka.
Det är inte förrän nu som jag börjat erkänna att jag mot alla odds ändå saknar Sorgenfri. Missförstå inte mig, jag saknar inte den tiden för 5 öre, men jag saknar känslan av att jag kan varenda smågata, alla genvägar, att jag helt automatiska vänder mig om och kollar efter cyklar när jag ska gå över cykelvägen vid Folkets Park för att jag vet att cyklarna alltid cyklar skitsnabbt där, att jag vet exakt var jag ska gå över och vilken väg jag ska svänga in på. Och även om jag hatade min klass och nästan alla som gick i den så saknar jag Sorgenfri-mentaliteten. Det är det som är det sjuka med Malmö, det är så stor skillnad på mentaliteten i olika områden. Jag och en tjej i min gymnasieklass klickade t ex direkt för att hon kommer från Sorgenfri/Värnhem och vi vet hur vi tänker om vissa saker och jag vet exakt vilka saker som får henne att höja på ögonbrynen och säga att det är skämmigt för att det bara är så, det finns i min mentalitet också. Det är det jag saknar, den tillhörigheten och bekvämheten som finns i ens hemområde. Och Sorgenfri, jag förlåter dig. Du skadade mig, kastade omkull mig och sparkade på mig när jag redan låg och blödde. Men du gav mig en tillhörighet och det starka skalet man har som Sorgenfriare. Även fast jag har flyttat, och även fast att jag hatade och älskade Sorgenfri på samma gång så kommer jag alltid kunna säga att det är mitt hem.