Jag, du, han, hon, de.

Malmö The True Story

Han stiger på bussen.

Han orkar inte ens nicka leende till chauffören, som han vanligtvis gör, utan trycker kortet mot kortläsaren och ser sig omkring efter en ledig plats. Kämpandes för att hålla sig upprätt tar han tag i ett av sätena och höjer volymen. Rättar till kragen, drar ner skjortan som kasat upp efter den korta språngmarsch han bröt ut i för att hinna. Han höjer handen och masserar förstrött sin vänstra tinning. Nervositeten bubblar i magen, som tusentals små svarta fjärilar. Bussen stannar plötsligt och han tackar Gud för att han hann klamra sig fast i handtaget igen, och passar på att önska sig tur. Han måste få jobbet, för sin familj. Om bara någon kunde visa honom.

Dörrarna öppnas, och hon kliver av. Raska steg leder henne mot kontorsstolen hon kommer tillbringa de kommande timmarna i. Pappersarbete, möte med redaktionen, eventuellt tid till att skriva färdigt rapporten, det serveras vegetariskt till lunch, fyra timmar kvar, två möten, springa till bussen, hämta barn, lämna barn, laga mat… hon får ut sig ett kort tack till kvinnan som höll öppen dörren för henne, fan också, hon har ju bokat in ett extra pass på gymmet ikväll. Om bara någon kunde hjälpa henne.

Hon släpper dörren efter att kvinnan med de raska stegen skyndat sig in, och fortsätter mot Gustav Adolfs torg. Hon fyrar av ett snabbt sms till sin flickvän, berättar att hon är på väg. Ett hemligt leende, hon har inte träffat henne på femton dagar, det börjar klia i fingrarna nu. Hon längtar efter henne, längtar efter hennes ögon, hennes läppar, hennes hud mot sin egen, hennes själ. De är lyckligt lottade. Det är inte alla som har turen att finna en själsfrände såsom de har funnit varandra. Hon tittar upp. Där, där borta står hennes älskade. Skyndar på stegen lite. Försöker att inte snubbla på kullerstenen. Älskade kan inte hålla sig heller, utan möter henne med öppna armar. Läppar får kontakt. Om bara någon kunde uppskatta deras kärlek.

Han ser på dem med avsmak. Jävla flator. Hur fan kan de ha tillåtelse att visa sig offentligt? Ryser av obehag och går vidare mot blomsterståndet. Kön består av mer än två individer, och han blir irriterad. Kom inte här och ta upp plats. Han knuffar undan en av de beslöjade kvinnorna och lägger fram sin bukett med blommor. Den lilla flickan vid hennes sida tittar på honom med stora ögon, och trevar efter sin mors hand. Modern säger ingenting utan vänder sig om och går därifrån, med sin dotter i släptåg. Om bara någon kunde utvisas.

Aldrig förr i hela sitt liv har hon känt sig så kränkt. Hon fullständigt kokar utav ilska. Hon stannar mitt på bron över kanalen och sätter sig ner på huk. Dottern undrar varför mannen gjorde så mot dem, och var blommorna till hennes mormor blev av. Torka bort tårar, vad ska hon svara? Att mannen var en efterbliven rasist med en ärta till hjärna? Nej, det vill hon inte. Hon vill inte smutsa ner sin dotters naiva syn på världen. Mamma, mamma! Hon ger flickan en kram och kysser henne på kinden. Om bara någon kunde reagera.

Längre bort, på en sliten, grön parkbänk vid en pil, sitter han. Vackra mönster smyckar hans ansikte, och händer, mönster från år av arbete. Han huttrar till i sin tjockt stickade tröja, det kanske är dags att ta fram vinterjackan ändå? Han ser ut över det grådaskiga vattnet och suckar. Vore det så väl att hon har kommit hem ikväll. Det är så tröttsamt att ständigt oroa sig. Han vill inte tro på vad de säger, hon är inte försvunnen. Han vägrar tro det. Om bara någon kunde se.

Detta är mitt Malmö,
Och Malmö ser inte,
Malmö är inte en stad som ser.