Det bästa som hänt mig

Jag flyttade ifrån en liten förort till storstaden Malmö för lite mer än ett år sen.
Det var tufft. Att lämna staden där jag känner alla, där jag hittar överallt, där jag bott i 15 år för att komma till en helt ny stad. Och en storstad också. Allting var så stort och nära och det var så många olika människor överallt.

Jag började skolan, kom ny i 9an och såklart var alla jätte trevliga men jag kände aldrig riktigt att jag passade in. Vissa hade känt varandra sen grundskolan och jag var bara en tjej från landet.
Och inte nog med det, jag är även diagnoserad med ptsd och depression. Ingen var rakt ut taskig mot mig men man märker när folk tycker att det är obehagligt och det märkte jag väldigt ofta.

Det var ett tufft år för mig och jag längtade hela tiden tillbaka till alla mina vänner som känner mig utan och innan, mina vänner som alltid förstod mig, utan att jag ens behövde använda ord.

Sen började jag gymnasiet, hamnade i en klass där alla är nya, där alla brinner för samma sak, där väldigt många har gått igenom svåra saker i sitt liv, där alla är fullt inställda på att vi ska finnas för varandra, att vi aldrig ska få någon att må dåligt, att vi aldrig ska mobba någon, att vi håller ihop, att vi ska få de bästa 3 åren man någonsin kan få.
Vi har gått tillsammans i ungefär 2 månader nu och alla är som en stor familj, visst har vi haft lite drama i klassen (och har fortfarande) men vi löser det, vi låter det inte påverka stämningen, vi splittras inte upp, vi älskar varandra ändå.

Och visst kan jag fortfarande sakna alla mina gamla vänner, men jag vet att mina nya är lika underbara som dom.

Gymnasiet är det bästa som hänt mig.