Name: Anonym
School or occupation: Malmö Latinskola
Klockan är halv fyra, jag sitter på tåget som ska ta mig hem från Malmö. Staden där jag känner mig osynlig och fri. Fri från bekymmer och fri från problem. Jag lutar mig tillbaka och tänker på hur glad jag är för att ha valt att gå på en skola i Malmö. Tack vare denna stad har jag fått lära känna nya människor, upptäckt nya ställen och framförallt blivit förälskad.
För första gången på länge ringer mamma och berättar att hon har något viktigt att meddela. Jag är trött och slut i kroppen, sovit dåligt alla nätter sen skolan började och en svart förtvivlan fyller mitt bröst. Det är något som klöser och gnager inombords. En obehaglig känsla. Jag sluter ögonen och lyckas slumra till en stund. Drömmer mig bort från mina tankar och bekymmer. Men friden varar inte så länge, jag väcks fem minuter senare av Pink som vrålar ut “So raise your glass if you are wrong” ur hörlurarna på mobilen. Jag rycker till och sätter mig rakt upp på sätet samtidigt som mannen bredvid mig ger en smått irriterad blick. Pinks skrikande hörs på långa vägar. För att bespara dem byter jag låt och hamnar istället på One republics “Something I need”. Frihet, lov och värme är vad jag behöver just nu. Måste komma bort från mitt vardagliga liv och människors alla blickar. Behöver få känna mig fri från allt och alla.
Jag kommer hem strax efter fyra, tar av mig skorna, släpper ner skolväskan på golvet och går sakta in till vardagsrummet där mamma och pappa sitter välförberedda och tysta. Med ett starkt bultande hjärta börjar jag få en dålig känsla för vad som kommer att ske. Hon sitter i soffan mittemot mig. Skjuter upp glasögonen som envisas med att glida ner. Tålmodigt väntar jag på att hon ska börja berätta. Lillasyster som inte visste vad som pågick kom smygandes in och satte sig bredvid mig. Efter en lång minuts tystnad frågar jag mumlandes,
“Vad var det du behövde berätta mamma?”
Hon ger pappa en lätt sorgsen blick och vänder sig sedan tillbaka till mig.
“Gumman, jag har fått cancer.”
Cancer? Ordet hängde i luften. Jag sjönk ihop i soffan och kollade på hur mina händer skakade av förtvivlan. Försökte behålla lugnet inom mig samtidigt som mamma om och om igen försökte lugna ner oss genom att be tyst berätta att allting kommer att bli bra. På samma gång blev min lilla systers ögon rödgråtna av sorg och förtvivlan. Hon förstod inte allt, hon var för ung, men hon visste att cancer dödar. Jag kramade om hennes kalla hand och försäkrade ännu en gång att allt kommer att bli bra.
Varför skulle detta drabba min mamma? Varför just hon av alla 7 miljarder människor på jorden? Varken hon eller någon annan förtjänar detta. Jag sprang in till mitt rum och satte mig på sängen och torkade tårarna från min kind. La mig ner på rygg, satte kudden över huvudet och grät till mig sömns.