Name: Anonym
School or occupation: Nya Malmö Latin
Det är meningen att jag ska berätta en historia om min syn på Malmö, om mitt liv i Malmö. Sanningen är att när jag sitter här och förväntar mig att orden ska rinna ut genom fingrarna, men inget händer. Ingen reaktion. Vad finns det att berätta? Det är som vilken stad som helst. Men jag beslutar mig dock ändå för att göra ett försök.
Jag har inte alltid varit speciellt förtjust i Malmö, men varför vet jag inte. Det är ju ändå här jag har vuxit upp. Det är här jag har spenderat mina dagar, mina nätter. Hela mitt liv. Jag har vandrat genom stadens långa gator och kollat in stadens olika människor och personligheter. Har då även funderat på hur det skulle varit om jag vuxit upp någon annanstans. Men jag får inte upp någon bild av hur det skulle se ut. Det är helt tomt. Jag kan inte föreställa mig något annat.
En kväll när jag promenerar längs stadsgatorna för att ta mig hem, ser jag en man med luvan uppe sitta ner lutad mot en tegelvägg. Jag möter hans blick och blir rädd en sekund, kommer på mig själv med att mina steg blir snabbare, hjärtat bultar hårdare och rädslan tar övertag i mitt huvud. Varför reagerar jag ens så? Den här mannen vill säkerligen inte mig något ont? Varför skräms jag så av främlingar? De är också människor. Jag får inte låta mig förbluffas av det yttre. Beslutar mig istället för att le mot mannen vid väggen när jag passerar.
Snart är jag hemma. Jag vänder mig då om, och ser bak mot staden som en gång var så skrämmande. Staden jag fruktade att gå ensam på natten i. Det är mörkt ute, jag ser de upplysta höghusen mötas av stadens nattliga silhuett. Jag är inte rädd för vad som vilar där i mörkret längre, jag fruktar inte längre vad som komma skall.
Det är annorlunda nu. Staden har blivit min, mitt hem. En plats jag delar med många, även med er.