Mitt gråa Malmö

Mitt Malmö är grått, det är betong. Vattendropparna har fallit mot gatan och skapat en glänsande yta. Längs trottoarkanten har långa pölar samlats, dom är också gråa. En buss kommer mot mig, jag tror att vattnet ska flyga upp mot mig och få mig att framstå som en ur en romantisk komedi. Men det händer inte, för sånt händer aldrig i Malmö.

Bussen stannar, den är grön. Gröna bussar är Malmö. Jag kliver på jag sätter jojo kortet mot avläsaren och går på. Jag står upp, jag sitter inte ner för att jag snart ska av. Jag står inte upp för att genom min text visa på ett segregerat Malmö där alla är främlingsfientliga. För sånt händer inte hela tiden i Malmö, vi sätter oss oftast ner om vi har lust och vi står oftast upp om vi har lust.

Bussen stannar igen. Jag går av. Värnhem, Värnhem är ännu gråare och blänker också i regnvattnet. Det är morgon i Malmö, alla sorters människor passerar förbi. Affärskvinnan och Alkisen står båda och väntar vid rödljuset. Värnhem på morgonen är ett trött Malmö. Stora löpsedlar skriker ut om det senaste mordet i Malmö. Om nya gäng, två familjer dödar varandra, vi alla kommer stryka med. Det är INTE Malmö.

Allt detta är Malmö.