Name: Anonym
Armbandsuret visade nollsju femton. Den uppdateras automatiskt efter Greenwich, klarar djup på hundra meter och skicket är desamma som när pappa gav mig den på min födelsedag. Mamma föraktar nymodigheter istället lägger hon fokus på antik tidlöshet vars värde enlig henne överrumplar allt vad massproduktion symboliserar. Hennes tidiga morgnar hindrar henne att lägga vikt vid obetydligheter som att ta ut sopor, vattna krukväxterna eller fylla fågelmataren med hampfrö. Hon saknar en väckarklocka och förlitar sig på väggklockan ovanför almanackan i köket. Den går alltid sönder, pappa hade bett henne byta ut den, klagat på att i hennes yrke är punktlighet a och o. Mamma brukade ignorera hans handledning med en suck eller om jag var närvarande – vilken tid slutar du idag? Hon berättade att pappa hade gett henne väggklockan som inflytningspresent men så fort jag frågade pappa skakade han på huvudet och sade – Ser jag ut som någon som skulle köpa den där sortens krimskrams? Nej det är din mors påhitt.
Klockan var vid i diametern, omodern med sina romerska siffror och urvisare som ofta gav upp när det började närma sig lunch eller midnatt. Idag visar den kvart över åtta. Mamma sitter nyduschad med ostruken skjorta och uppkavlade ärmar över Sydsvenskans förstasida. Ett provisoriskt pekfinger följer brödtext, rubrik till och med notis från första till sista stavelse. Varken kolumn, debattartiklar eller dödsannonser försummas, det är hennes sätt att bli tagen på allvar. Har hon inte något vettigt att säga håller hon tyst. Kallprat är det inte tal om, men om någon av hennes kollegor envisas styr hon samtalen mot uppfostran, biståndspolitik eller överkonsumtion. Hemma vid frukostbordet däremot förpassas kallpratet över vidbrända limpsmörgåsar och kokta ägg; – Hur ser den här veckan ut? Fruktansvärt det som händer? Vad heter din mentor? Han verkar så extremt osympatisk. Hon frågade mig om jag har ställt om klockan. Jag nickade instämmande och gömde armbandsuret i tröjärmen. – Du ljuger så du tror dig själv sade hon och förde varsamt handen längs tidningsryggen, knep tag i häftklamran och särskilde B-delen från A och C. – Se till att du gör det idag. Min syster kommer på middag.
Jag brukade vara orolig över att hon en dag skulle ge upp och lämna mig och yrke för själviska behov. Förr brukade hon komma hem utmattad, slänga sig i soffan och somna till rapport eller kulturnyheterna. Numera pratar vi om det som har hänt och jag känner mig trygg i hennes närhet trots att pappa flytt söderut med någon hr-konsult.
Jag tar ner väggklockan, snurrar timvisaren ett varv motsols, rätar urtavlan som vilar på en bit virad koppartråd. På frukostbordet ligger tidningen uppslagen med spår av brödsmulor blandad med trycksvärta. På kylskåpet sitter en handskriven lapp;
”Jag har slängt allt halvfabrikat, från och med nu äter vi riktig mat! Lova mig att du fixar klockan, så lovar jag att jag inte blir sen. Om Maria är tidig vilket vi får räkna med, finns det en öppnad flaska i vitrinskåpet. Ha en fantastisk dag mitt hjärta! P.S. Vintertid = sovmorgon…”