Name: Anonym
Jag och min pojkvän hade nyss gjort slut. Vi hade bara varit tillsammans i några veckor, och även om vi inte var kära i varandra var det något som fick allting att kännas hopplöst. Jag var ensam hemma hos min mamma, och bestämde mig för att ta en promenad till affären. Jag gick genom Slotts- och Kungsparken, och grät hela vägen. När jag kom fram till Kronprisen lugnade jag ner mig lite – det här var hans område och jag ville inte springa in i honom mitt i en ångestattack. Jag höll dock utkik medan jag gick runt bland hyllorna på Malmborgs, och kände ett hugg i magen varje gång jag gick förbi en lång, smal kille eller skymtade en slarvig tofs bakom ett hörn. När jag hade handlat – sallad, tomat och godis; det var tacokväll – och var på väg hemåt, kände jag ångesten komma smygandes och tårarna började rinna igen. Till slut var de så många att jag inte kunde se ordentligt, och jag stannade till på trottoaren för att gråta färdigt. Jag var så ledsen att jag struntade i vem som såg mig. Jag tänkte stå där tills det gick över. En kille gick förbi, och jag hörde till min förvåning hur han stannade upp någon meter bakom mig. Jag tänkte, fan, jag orkar inte, och plötsligt stod han framför mig. “Ursäkta,” sa han. “Hur mår du?” ”Inte så jävla bra,” svarade jag. ”Okej..” sa han och kliade sig lite i huvudet. “Vad har hänt då?” Jag vet inte varför, men den här snubben kändes så genuin, som om han verkligen ville hjälpa mig, så jag sa som det var; att jag och min pojkvän nyss gjort slut. ”Ah,” sa han. “Sånt är alltid tråkigt.” ”Mmm,” svarade jag, fortfarande gråtandes. Han skruvade lite på sig, sen log han lite lurigt. ”Vill du följa med på födelsedagskalas?” frågade han. Jag tittade överraskat på honom. ”Va? Nu?” svarade jag. ”Ja!” sa han. “Det är precis här borta, jag kan ringa och fråga om du får följa med. Vad säger du?” Jag tänkte i ungefär tre sekunder. Det här är sånt som bara händer på film. Ett meet cute. Det kommer aldrig att hända igen. Du måste göra det. ”Okej,” svarade jag. ”Toppen!” han plockade upp sin mobil och ringde, och två minuter senare var vi på väg till hans lillebrors 13-årskalas. Hela hans släkt var där, men kusiner och vänner till familjen. Alla var jättetrevliga och frågade saker om mig, men för att inte göra saker och ting komplicerade sa vi att vi var gamla vänner. De trodde nog att vi dejtade. Efter kalaset tog vi en promenad upp till operan, och gick ner längs gågatan mot Gustav Adolfs torg. Han sysslade med konstiga saker som att göra fotorealistiska pärlplattor och elektronisk musik på sin gameboy. Vi hade båda en märklig känsla av att ha träffat varandra förut, men vi kom aldrig på var. När vi nådde korsningen vid SF bio och Monki skulle vi åt olika håll. Vi visste inte riktigt hur vi skulle säga hej då, för det finns inget naturligt sätt att säga hej då till någon som man bara har känt i några timmar och ändå hunnit gråta inför och gå på födelsedagskalas med. Då började han rota i sin väska och drog han fram ett litet, litet visitkort som han gav till mig. ”Mitt nummer står på det,” sa han. “Du kan ju höra av dig om du vill ses någon dag.” Sen kramades vi och gick åt varsitt håll. Dagen efter skickade jag ett sms till honom. Två dagar senare sågs vi. Tre dagar senare dejtade vi. Två veckor senare var allt slut under en del dramatiska omständigheter, men det gjorde ingenting. Han lyfte upp mig den kvällen, och det var något av det finaste jag har varit med om. En person som är så godhjärtad att hen bjuder med en gråtande främling på födelsedagskalas bör inte minnas med något annat än värme och kärlek.