Name: Erik Gustavsson
School or occupation: Nya Malmö Latin
Malmö.
Det är mörkt, ljusen är släckta i alla hem och bara ljuset från lyktstolparna ger mig en aning om var jag är. Jag går i riktning mot egentligen vad som helst, vart staden än leder mig. När jag tittar mig omkring ser jag höghus efter höghus, betongvägg efter betongvägg, inbillar mig att staden är vackrare när ljuset lyser upp mot fasaden. Att det är mer liv kvar i området än tråkiga, gamla gråa och fula väggar.
Ett fönster öppnas strax ovanför mig, det kommer dunkande musik ut från lägenheten, det verkar vara en höjdar fest tänker jag för mig själv. En ung man ställer sig i fönstret för att röka. Han tittar ner och ser mig, och hälsar vänligt. Jag hälsar tillbaka. Skönt att det fortfarande finns vänlighet här ute.För det har det alltid funnits överallt i Malmö, tänker jag för mig själv när jag går vidare ner längs vägen. Malmö var alltid den staden där alla kunde bli accepterade för de dem var, och inte för vad de gjorde. Sorgligt nog har det förändrats på sista tiden. Malmö har förändrats. Allt har förändrats.Vissa dagar kan man se tillbaka på staden i glädje, och nu?
Det finns glädje kvar, men än mer sorg, ilska, och ett rent helvete.Jag fortsätter gå längs gatans slita asfalt. Jag går och tänker tillbaka på de glada stunder man har haft i barndommen här. Nu är det mörkt, ner rivet och fyllt med kriminalitet. Tänk att ett kvarter på några få gator kan förändras så brutal som detta har gjort. Att den hörnan man träffade sina vänner på, nu används för droghandel. Att den gräsmatta man spelade alla sina matcher på, nu är ersatt med hård cement. Att allt bara har försvunnit och förändrats så fort, jag kan inte riktigt få in det i mina tankar.
Jag tittar bort och fortsätter min resa mot ingenmans land. Men tankarna fortsätter.
Vad har hänt med det Malmö som vi alla älskade så mycket? Hur kan det ha gått så här fel?Alla mötesplatser för unga har blivit till kriminalitetens högkvarter, i vart ända hörn finns det ondska, på vart enda trottoar möts man av sorgsna ansikten och människor. Människor som år tidigare varit herr och fru Munter själva. Ju längre jag går, desto mer inser jag hur förändrat vårt samhälle har blivit. Att livet som tonåring inte alls blev som man hade trott när man var liten. Jag hade ju trott att livet fortfarande bara skulle vara massa lek, men tonårslekar, att man fick leva på samma principer som barn men med mer självständighet.Inte alls.Livet som tonåring i Malmö är allt annat än lek och skoj. Det är ett hårt liv. Många påstår att ett tonårsliv är som en dans på rosor. Men inte i Malmö, inte i denna betongdjungel. Här måste man kunna klara av att stå upp för sig själv, kunna klara av att stå på egna ben. Här finns det ingen som hjälper en. Utan här är det på allvar.Lyckas man inte med det, så är man körd. Man faller ner i de hålor som gjort staden så grå och helvetisk. Man trillar ner utan att kunna klättra upp igen. Man har själv varit där nere på botten, slagits med problemen, och jag kan lova er. Där vill ni ALDRIG hamna.