Name: Anonym
School or occupation: Malmö Latin Skolan
Den 12:e november 2011
Klockan var 07.28, jag hade just vaknat och skulle iväg till skolan. Jag slängde på mig mina kläder, åt upp min frukost, tog på mig mina skor, jackan och stängde igen dörren efter mig.
Väl i skolan träffade jag på min bästa vän Oliver, vi stack upp till skolans äckligaste toalett där vi alltid brukade sitta och röka. Det var en rutin vi hade.
Klockan var nu 10.50, 15 minuter kvar sedan så skulle jag få träffa min älskling. Jag kunde knappt hålla mig, jag ville bara gå ut från klassrummet. En vecka hade det gått sedan jag hade träffat henne sist. Det började pirra i magen och jag kände hur kroppen fylldes med värme och glädje.
11.05, lektionen var slut och jag sprang ut ifrån klassrummet. Jag gick ut på skolgården, gick ner mot parkeringen, och där var hon. Den vackraste jag någonsin skådat, en gudinna, en ängel, min ängel. Hon gav mig ett litet leende, men det var inte det leende hon brukade ge mig, det var något mörkt över detta, som om något hade hänt.
Vi satte oss i hennes bil och körde ner till Ribban, det var där vi träffades första gången. Jag fnittrade till lätt, hon gav mig en blick och fråga vad jag fnittrade åt. Jag kollade djupt in i hennes ögon och gav henne ett hastigt leende, då fattade hon och började fnittra själv. Det var en skön och lugn tystnad i bilen, blickarna mötes, jag lutade mig sakta fram och lät mina läppar lätt smeka hennes. Jag kollade på henne och frågade hur hon mådde och då föll tårarna ner för hennes kind, hon lutade sitt huvud mot min axel och berättade. Det var hennes mamma, hon hade blivit inlagd på rehabliteringshem igen, detta var inte första gången.
Dagen gick och jag mådde skit. Jag sjukanmälde mig ifrån skolan, tog mina grejer och gick ut. Jag promenerade i min ensamhet och tänkte på vad som skulle hända? Under tiden som jag gick så fick jag ett sms, allt jag hann läsa var ¨jag orkar inte mer… jag vill bara bort¨. Paniken började överta mer och mer, vad var det hon menade? Jag sprang hem för att hämta mitt busskort, och tog första bussen till tågstationen i Triangeln. Väl på tåget så började det vibrera i byxan. Jag tog upp mobilen, det var hon. Jag svarade med en lugnande röst och frågade var hon var. Med gråten i halsen sa hon att detta var slutet och la på.
Nästa station ¨Hässleholm C¨ sa rösten. Dörrarna öppnades och jag sprang ut på stationen, sprang förbi centrum och höghusen och kom jag till bergstoppen vid bron där hon bodde. Där stod hon, med en kniv i handen. Blicken fastnade på kniven som vilade i hennes hand. Tårarna rann ner för min kind. Det brändes, jag kände en stor klump i halsen. Vad skulle hon göra, var detta slutet? Jag tog några steg fram och då föll min ängel blodig ner till marken.
Liggande i min famn så dog hon.
Hur har detta påverkat mig?
På grund av det som hände den dagen så har jag fått en helt annan synvinkel på livet, på samhället vi bor i. Detta förkommer varje dag, inte bara i Malmö, staden som jag kommer ifrån, utan i hela Sverige. Så ta vara på livet, njut, lev och försök utnyttja tiden så mycket som möjligt med era nära och kära.