Name: Dana Kablan
Skruvmejsel i tändningen, blåljus i backspegeln, tonade vindrutor i skymningen. Varvmätaren gjorde frivolter och synfältet suddades ut. Han hade visat dem. Sina vänner som misstänksamt granskat den blå registreringsplåten innan den försvann i ett moln av damm och rök. Han hade visat dem. Landets korrumperade makthavare vars karavan av limousiner konfronterade vardagen genom skottsäkert glas. Bilägaren var en beryktad politiker som såg vårdslösheten som ett signerat CV, veckan därpå satt han bakom ratten igen anställd som politikerns personliga livvakt. Bekanta, vänner, kollegor och familjemedlemmar skjutsades från ena till andra änden av staden. En av dem kom att förändra hans liv för all framtid. Hon hade mist sin far och saknade skjuts till universitetet. Varje morgon och eftermiddag skjutsade livvakten henne längs samma väg han en gång flytt lagen. Han minns inte vad de brukade prata om, kanske räckte inte orden till. Fingertoppar som gled över kulhålen längsmed den skottsäkra vindrutan. Bärnstensbruna ögon som mötte hans blick i backspegeln. En morgon lät han en ros i dörrhandtaget deklarera hans kärlek. Jag blir aldrig trött att höra hur de först träffades, en kärlekshistoria värdig historieböckerna. Det är bra att de fått kämpa lite för kärleken, mor och far.
Jag växte upp på möllan i Malmö med mamma, pappa och två syskon. Pappa är en driven man som har jobbat sedan han lärde sig cykla. Än idag envisas han med att fortsätta i samma tempo trots våra invändningar. Han vill verka bestämd men jag ser igenom hans bepansrade exteriör. Jag förstår varför han föll för min mor med hennes långa, tjocka, korpsvarta hår och egensinniga humor. Även om jag ärvt hennes sprallighet och glädje, tänker vi olika. Som när hennes bärnstensbruna ögon misstänksamt iakttar mig vittna om andra människors lika värde. När jag säger andra människor menar jag judar, när jag säger judar menar jag Dig. Våra vänner kallade oss för Romeo & Julia, Montague och Capulet, två sidor av samma mynt. Vi skrattade åt det då, vi hade ingen aning om att vår historia skulle få ett olyckligt slut. Människor i vår omgivning såg världen genom generationer av sedvänjor och traditioner. Palestinier, jude, muslim eller israel, det var som om de glömt bort att vi kom till världen med varsitt namn. Min storebror behandlade mig som en främling trots att vi bodde under samma tak. Bestiga trädtoppar, pilla sårskorpor och smälla fyrverkerier tycktes tillhöra det förflutna. Du erbjöd dig konvertera till Islam, men jag ville inte att du skulle anpassa dig efter andras åsikter. Du gav din mor ett ultimatum, men jag ville inte att du skulle överge din familj. ”Jag tvivlar inte på att du är en fantastisk tjej, men du måste förstå.” Jag ville förstå men vi såg inte världen genom era ögon. Vi såg inte en jude och en muslim, vi såg två förälskade femtonåringar. Vår lycka blev andras olycka. Vi levde vårt liv genom andras ögon och det var omöjligt att ignorera människors brännande blickar. Jag tog ett sabbatsår och flyttade till San Francisco. Inga dömande blickar, inga förutfattade meningar. 882 mil, nio timmars tidsförskjutning, femtio delstater och ett vilt, böljande blå hav mellan mig och Malmö, mellan Dig och mig. Jag gav det ett år. Vi föreställde oss att vår familj och våra vänner skulle omfamna våra olikheter likt dem av en livvakt och en diplomatdotter. Att Malmö skulle vara redo för vår kärlek. Men allt var sig likt. Gatorna, husen, människorna och det växlande vädret. Allt var sig likt, allt och alla förutom jag. Människor i min omgivning ville ha den gamla Dana, hon som aldrig ifrågasatte cirkulerande skitsnack eller cynism. Gamla vänner började ifrågasätta mitt beteende, till och med Du. Helst av allt ville jag vila. ”Inget att oroa sig över det här är praxis.” Jag mådde sämre och sämre, kanske jobbade jag för hårt? ”Vi bokar in en tid nästa vecka.” Nu var det pappas tur att be mig sätta mig ner och hämta andan. ”Vill du ringa någon, bror, syster, mamma eller pappa?”. Det var inte stress eller utmattning, jag var sjuk. Inte den sortens som går bort efter en vecka eller man sväljer ner med ett glas vatten. Den hade satt sig i ljumsken. Mina vita blodkroppar repellerades liksom mina vänner och familj. Du vägrade möta min blick. Kom hem när jag sov, sov när jag gick. Rädslan av att förlora mig var större än det vi hade tillsammans. Vår lycka blev andras olycka.
Jag var rädd att jag skulle dö, rädd att jag skulle tappa mitt hår. Jag behandlades med milda mängder cellgifter men det var ingen utom jag som märkte någon skillnad. Långt, tjockt, korpsvart hår. Medicinen verkade, läkarna hälsade att jag skulle leva, jag skulle inte vittra bort i någon sjukhussäng under lysrörsbelysning. Bärnstensbruna ögon som inte räds för någon. Förr kunde jag klaga på precis allt, om inte vädret var för kallt så var det för varmt. Istället för att sätta mig på första bästa plan mot värmen gick jag runt huttrande längs Malmös plogade trottoarer. Min energi lades på brister och fel, numera gläds jag över den tid vi har kvar. Jag klarade mig på egen hand när människor spottade efter mig på gatan. Jag klarade mig på egen hand när jag mottog beskedet från onkologavdelningen. Jag dör min egen död och ingen ska säga mig hur jag ska leva mitt liv. Mamma ville alltid att jag skulle lära mig av andras misstag men vad är poängen med det? Även om min väg är kantad av vägskäl vet jag vad jag vill. Jag tror att Malmö är redo.