Jag är sjutton år och har bott i Malmö hela mitt liv. Om jag hade fått en krona varje gång jag hört “Oj, kommer du från Malmö? Har du blivit skjuten eller rånad någon gång? Haha” hade jag varit rik. Om jag hade fått en krona varje gång någon sa andra negativa saker om denna staden hade jag kunnat köpa Zlatans hus.
För det finns så mycket fördomar mot denna stad. Fördomar som att alla som bor här är kriminella och att man inte kan gå ensam på kvällen utan att något ska hända. Men det är bullshit. Det är självklart att det händer skit i Malmö, precis som det händer skit i alla andra storstäder. Och det är klart att det finns fördomar och rasism i denna staden, men trots detta, trots allt hemskt som händer här, finns det en kärlek. Det finns en speciell känsla här, en känsla av tillhörighet, av en gemensam kamp mot något och känsla av möjligheter. Malmö är en av de städerna med mest potential och bäst möjlighet att bli något större, bättre, starkare.
I ett samhälle där man känner sig vilsen och bortglömd som ungdom är det viktigt att man känner sig accepterad. Jag känner att jag är det i Malmö. Jag känner att man kan vara hur som helst här, för det finns alltid någon vid din sida, någon som gått igenom samma sak som vet hur det är. Någon som vuxit upp i Sveriges tredje största stad och varit lika vilsen som du, men ändå känt sig hemma. För jag gör det här. Om jag varit borta i några dagar, kanske i en annan stad, känns det bra att komma tillbaka. Det känns som att komma hem. Att se alla människor, från alla tänkbara kulturer, samlas tillsammans för trots alla olikheter är vi så lika. Vi bor alla i världens bästa stad, något som vi bör hålla fast vid. Vi bor alla i Malmö, och jag vill att alla ska se den stad jag vuxit upp i, den stad jag älskar, för vad den är. En stad med kärlek och inte minst, möjligheter.