Min Malmö tid – rinner ut.

Född på vintern ’92. Hade en underbar barndom, med en massa kärlek från min familj/släkt. En massa spring i benen med barnen på gården och allt var fantastiskt. Tills jag började skolan. Jag var 6,5 år då jag började ettan, nya vänner men hade ingen i min klass som bodde på gården. De gick i parallellklssen. Börjar i tvåan, där börjar jag lära känna alla och hittade mina lekkamrater. Trean: en kille, ‘Erik’ börjar i klassen och är en total busunge, och med tanke på att vi båda är mörka i hyn startade han säga taskiga grejer om min hudfärg (jag var mörkare, han mulatt) jag var bajs, de andra skrattade. Jag glömde berätta att jag var för snäll som liten. Han började ta mina grejer och trampa och spotta på de. Han puttade mig till slut och mina föräldrar kunde inte se mig så där. Gång på gång berättar de till lärarna som inte gör något. Han flyttar in till min gård. Jag går inte ut. Jag lämnade alla mina vänner från gården för att inte träffa honom. 13 år senare och jag känner fortfarande hat. 13 mars 2009 tar en berusad man mig i hissen med olika slag och rörelser (misstänker någon sorts kampsport) jag fick mig loss och sprang ut! 10 mars 2011, en man rånar mig mitt på möllan då folk står och kollar. Inget görs. Jag reagerar så fort någon skriker men jag har fått nog av staden. Jag älskar Malmös byggnader, men invånarna klarar jag inte av längre. Jag flyttar efter min utbildning! Långt härifrån.