Mannen från Syrien

Buss 3 från Centralen var sen. Inte för att det spelade någon stor roll; jag hade annat som oroade mig och mitt dåliga humör bestämde att jag skulle sätta mig längst bak i bussen. Efter bara några stationer hade bussens passagerare fyllt alla fönsterplatser och de ’nya’ passagerarna fick nu börja fylla på säten bredvid de redan sittande passagerarna. Bredvid mig hamnade en man.
’Kings and Queens’, av 30 Seconds to Mars, strömmade ur mina in-ear hörlurar. Jag bara stirrade ut genom fönstret på den gula ytterväggen till ett av Malmös alla hyreshus. På hörnet låg en kebab-shop; föga förvånande då vi hade passerat Värnhem. Plötsligt landade en hand på min axel. Jag möttes av en mans blick och en mun som talade men inte sa någonting. Som alltid, när jag förstod att det var någon som pratade med mig, var jag snabb med att få ur enda hörluren.
”Går dena busen til Sodervern?” frågade mannen
”Ja, det gör den.” svarade jag så vänligt jag kunde, under omständigheterna.
”Vad häter du?”
”Julia.”
”Du ar mucket vacker, Jolia.”
Jag höjde ögonbrynen och tittade ner på min telefon, kanske för att låtsas vara upptagen. Jag hade varit med om det där innan: män i medelåldern som helt randomly börjar ge komplimanger till unga tjejer.
”Boor du i Malmö?”
”Ja.”
”Var dåe?”
Att komma på en lögn skulle ta för lång tid.
”Eller nej, jag bor i en liten by söder om Malmö.”
Jag ångrade snabbt att jag hade berättat sanningen för honom. Jag har alltid älskat Malmö för dess storlek (inte för stor, men ändå inte för litet) och variation av människor (gamla, unga, Malmöiter, människor som invandrat från andra länder, folk från förorterna, och de från landet), men jag har också alltid varit obekväm när män, speciellt de som uppenbart är invandrare, börjar prata mer mig utan att jag vet vilka det är. Det är nämligen inget som händer ’där jag kommer ifrån’; inte heller mötet med invandrare.
Efter en stunds konversation berättade mannen att han arbetade som läkare och att han hade varit i Stockholm för inte så länge sedan via jobbet. Han frågade mig vad jag gjorde och denna gången funderade jag inte ens på att säga något annat än sanningen.
”Engelska,” sa jag.
”Ah,” utbrast mannen. ”Du ska bli lerare?”
”Nej, jag tänkte bara bli bättre på Engelska.”
”Ja, Engelska ar altid bra at konna.”
En paus präglade för en stund vår konversation.
”Hur länge har du bott i Sverige?” frågade jag.
”Et år och åtta månadeer.” svarade mannen.
Jag log och för första gången under vår konversation kände jag mig lugn. Han var, trots allt inget hot; bara en vänlig man som ville prata. Eller kanske, till och med, hade, med sina läkarspröt detekterat att jag inte mådde bra.
”Du pratar bra svenska.”
Han rykte på axlarna.
”Man mååste ju konna det om man ska vara lekare har. De berettade dom for mej.”
”Var kommer du ifrån?” frågade jag nyfiket.
”Syria.”

Södervärn svischade förbi utanför fönstret och mannen reste på sig sakta på sig.
”Jag hoppas at du far en bra dag, Jolia.” sa han med ett leende och med fast blick på mina ögon.
”Jag hoppas att du får en bra dag du med.” svarade jag.