Name: Anonym
”Malmö, du får mitt hjärta, min själ och min lojalitet. I utbyte får jag ångest, depression och problem.” Jag är uppväxt i ett område där kriminalitet såg ut som en väg ut från fattigdom, jag växte upp med död, knark, bland smutsiga gator och personer. Jag växte upp i ett av Sveriges fattigaste och mest utsatta område. När vi var små lärde vi oss snabbt om hur det var nolltolerans mot golning, och det målades snabbt upp en bild hur svenskar var rasister, hur kriminalitet var det enda man kunde göra och hur man gång på gång fick bita i det sura äpplet tack vare poliser, rektorer, lärare och socialsekreterare. Jag är uppvuxen där vi redan i grundskolan började sälja knark, ha alkohol och knarket i våra skåp i skolan, där vi såg lärare slå elever, elever slå lärare och lärare slåss med varandra. Jag är uppvuxen där polisen behandlar människor som djur och kollar till oss hela tiden, där socialen inte vill hjälpa en tonåring som blivit utkastad hemifrån, där en ensamstående mamma med två barn inte har råd till riktig mat så dem får äta nudlar i en vecka för dem kostar fem kronor på ICA. Jag är uppvuxen där vi bodde i trapporna på vinter och en bänk på sommaren. Där unga flickor redan i femton års ålder blir bortgifta. Jag har upplevt överklassen också då jag hade otur/tur att känna en som visade mig deras sida också. Dem har ett hus som är två våningar högt och har en egen fritidsgård hemma med sina dyra leksaker som till exempel biljardbord och pingisbord. Deras föräldrar är VD på företag eller jobbar högt uppsatt inom kontorsjobb och åker på någon semester till ett fint varmt land två gånger om året. Barnen får pengar för att köpa dyra kläder och köpa mopeder samt får sitt körkort betalt av föräldrarna. I skolan går det bra då dem inte har så många barn i klassen och lärare som är kompetenta för sina jobb. Familjen har råd att gå på en restaurang en gång i veckan och kunna fira sina högtider i fina lokaler med fina presenter. I dem här två skillnaderna så byggs det upp en klyfta där båda sidorna bygger upp sina egna utanförskap men där den ena sidan har större chans till att leva bra och kunna göra sin röst hörd. Enda gången den andra sidan hörs är när stenar kastas mot en polisbil eller sophus brinner. Det byggs upp rasism på båda hållen samt två sidor som snart kommer bli omöjligt att få ihop till en. Tack vare en usel politik från Sverige, tack vare usla lärare, tack vare usla socialsekreterare så har jag ångest idag, så har jag vänner som sitter i fängelse, vänner som dött, vänner som vill ta sina liv och vänner som gång på gång får återfall. Jag har hela mitt liv upplevt rasism tack vare detta klassamhälle vi lever i. Det finns inte många som förstår hur vi har det här i Malmö. Jag har träffat många personer från andra områden i Sverige som inte själva ens kunnat tänka sig att det är så illa som det är här. Våra Air Max och adidas dräkter är slitna efter all asfalt vi går på och den betong vi lutar oss mot. Det är dags att vakna upp och börja satsa, dags för familjer som har problem att få hjälp, att låta familjer och ungdomar få en bra fritid och en bra framtid. Dags att vi i bottenklassen också ska få bättre levnadsvillkor. Dags för förändring.