Name: Anonym
Malmö- The True Story
Kall. Kall och grå och dyster. Så ser jag Malmö. En stad full av liv och ändå verkar inget hända. Inget verkar ändra sig. Det påminner mig lite om mitt eget liv. Varje dag är rutinerat strukturerad och liknar dagen innan. De börjar flyta ihop och man tappar tidsuppfattningen. Man är konstant trött och vill bara lägga sig i ett hörn och glömma bort allt.
Jag känner ofta hur ensamheten kryper upp i mig. Den känslan av att vara ensam, fast man är omgiven av människor. Jag känner mig isolerad, avskuren från omvärlden. Folk i den här staden verkar distansera sig från varandra. Folk är rädda för att kommunicera med varandra, eller så bryr de sig helt enkelt inte tillräckligt för att göra det. På bussen står de hellre upp än att sätta sig på en ledig plats bara för att det sitter någon på platsen bredvid. Andra tar platsen längst ut fastän båda är lediga. Och folk tar inte platsen längst in som är ledig, antagligen för att de inte vill dra uppmärksamhet till sig. För att folk stirrar. Ingen gillar när folk stirrar på en. Ingen vill sticka ut. Jag vet. Jag är själv likadan. Det är otroligt att något så trivialt kan betyda så mycket. Detta är min teori iallafall.
Men jag tvivlar på att hela Malmös befolkning är likadana. De finns de som vågar sticka ut, mestadels den yngre generationen, som inte har den här rädslan i sig. Rädslan att bemöta folk och vara social. Jag är inte en av dem. Jag verkar vara socialt inkompetent och det skrämmer mig. Att vara ensam kan behövas ibland, men att inte ha någon alls. Den tanken gör mig rädd.
Så därför känner jag mig lyckligt lottad att ha vänner som jag litar på och som kan lita på mig.
Det låter som en klyscha, jag vet, men det är viktigt ha någon. Att inte vara ensam hela tiden. Och det vet alla.
Jag blir påverkad av folk. Framförallt av deras attityd och deras inställning. Det är därför som jag måste bort. Jag kommer inte att bo kvar i Malmö. Jag kan inte det. Jag måste träffa folk som vågar sticka ut. Så att jag också kan våga sticka ut. Jag kommer nog att resa så mycket jag kan. Dels för att jag inte har rest så mycket i mitt liv, jag känner att jag inte har upplevt tillräckligt, dels för att bara få komma bort. Bort från allt. Bara ett litet tag iallafall. Jag kommer ju tillbaka, självklart och då har troligen min uppfattning om Malmö förändrats. Jag kommer nog att ha saknat Malmö vid det laget. Eftersom både tider och människor förändras. Och Malmö är ju mitt hem trots allt.