Malmö accepterandets stad

Malmö – The True story från mitt perspektiv

Välkommen till Malmö – accepterandets stad

För att börja min historia om hur mitt perspektiv på Malmö är så får jag berätta lite bakgrunds historia om mig själv.
Jag kommer från en stad som ligger femtio minuters tågfärd från Malmö – Ystad.
Ystad är en liten stad, men en väldigt fin stad. Jag trivs bra här.
Men Ystad är en stad med många fördomar, speciellt genemot Malmö, invandrare och människor som kanske inte har det lika gott ställt med ekonomin eller om en förälder är något slag av missbrukare. Man blir helt enkelt inte accepterad.
Jag har en arbetande mor, bibliotekarie och en arbetslös far, som dessutom är alkoholist. Alltså har jag aldrig nått upp till normen, normen av att allting är perfekt.
Det har inte varit perfekt för mig, men jag är tacksam idag för allt. Jag hamnade i fel umgänge redan i tolvårs ålder, men min syster och mamma räddade mig från det.
Jag har alltid bemötts av blickar som säger “jag vet vem du är och vad du gjort”. Jag har alltid blivit dömd för vad min far var och är. Sedan barnsben, då föräldrar inte lät sina barn umgås med mig. Men förstå mig inte fel – jag har haft en bra uppväxt. Bättre än många tror jag.
För jag har haft en mamma, som älskar mig gränslöst, som alltid prioriterat mig och min syster före allt annat. Hon älskar mig så gränslöst att det nästan är lite för bra ibland. Jag har haft en syster som varit min vägledare igenom allt, min stora förebild. Jag har alltid haft vänner, som alltid ställt upp, även deras föräldrar. Jag umgås fortfarande med de flesta och de är som familj för mig.

Därför kom min räddning när jag gick i nioende klass, när jag skulle göra mitt gymnasie val.
Det stod klart för mig redan från början – Malmö, det var där jag skulle gå. Klart jag hade fördomar, det var ändå just under den perioden när Rosengård stod i lågor och folk blev skjutna hit och dit (även om det var gäng, så fanns rädslan där). Jag minns att mina föräldrar och min syster var mycket oroliga över att jag skulle börja i en “ghetto” stad. Men jag ville ge Malmö en chans, om det inte funkade och jag inte trivdes så kunde jag flytta tillbaka till Ystad igen och gå min gymnasiala utbildning där. Men jag behövde ett uppehåll, för jag älskar Ystad, det gör jag. Men jag ville få se mer.

Första dagen när jag började på dåvarande Heleneholms gymnasiet (nuvarande Malmö latin)
höll jag på att kissa ner mig. Exakt allting var främmande, miljön var främmande men framförallt människorna jag träffade. De människorna som förändrade mitt liv.
Från att ha kommit från Ystad där ingen någonsin var som jag, som hade upplevt samma saker som jag (iallafall inte som de delade med sig av) till Malmö där jag träffade människor med tusen gånger värre berättelser än mig som inte skämdes. De skämdes inte.
Där det inte var konstigt att säga att “nä sorry jag kan inte följa med, jag har inga pengar denna månaden och jag vill inte be mamma om pengar för hon har så vi klarar oss med mat bara”.
Eller när någon var homosexuell, och berättade det. Att ingen lyfte på ens ett ögonbryn utan ryckte på axlarna och sa “fan vad starkt att du står upp för dig själv. Har du flickvän/pojkvän? NÄ men så kul! Hur länge har ni varit tillsammans?” Istället för att bli lite tillbakadragen och tycka att det där är alldeles för konstigt för mig, nu ska jag aldrig mer prata med den personen. Så som många är.
Men i vilket fall som helst, dessa människor, de flesta jag har jag träffat i Malmö, har ändrat min bild av världen.
Jag har aldrig blivit bemött dåligt i Malmö, tvärtom så har jag blivit bemött bra. Bättre än någon annanstans.
Där folk inte dömer en pga. var du kommer från, vem dina föräldrar är, vem du varit eller vilka val du gjort – det definierar inte dig, det som definierar DIG är vem du är nu, idag och vem du vill bli. Inget annat.
Jag älskar Malmö, som stad, men jag tycker att människorna är det som gör staden.
Jag har sett så mycket eldsjälar i Malmö att jag inte vet var jag ska börja.
Röda korset håller i en kurs som är gratis för invandrare att lära sig prata svenska, där volontärer ställer upp, på sin fritid. Det är så fint.
För det känns som att folk glömmer bort eller inte kan se hur det är att vara en främling i ett land och hur lätt det är att fortsätta vara främling, för man möts av främlings fientlighet.
Hade jag varit tvungen att fly från Sverige till exempelvis Irak. Då hade jag velat bo i ett samhälle där fler svenskar var, så jag kunde kommunicera med folk. Jag hade inte varit intresserad av att lära mig språket om jag gick in i en butik där vakten stod och bevakade alla mina steg, endast för jag inte såg ut som dem.
Men så är det inte i Malmö, iallafall inte 99% av människorna jag träffat. Klart att det finns, förlåt mig, efterblivna människor som är rasister i Malmö med. Men de är ju så korkade att de inte har något bra argument att komma med. Precis som alla andra rasister.
I Malmö har jag sett en glöd, av att hjälpa människor, oavsett var man kommer från eller vem man är.
Människor som samlar ihop sovsäckar och varma kläder och ger ut till hemlösa.

Så jag kan väl försöka göra en summering av mina känslor och min uppfattning om Malmö.

Malmö är accepterandets stad, en stad där man delar med sig av sina livs erfarenheter och hjälper varandra. En stad där man inte dömer någon efter ens tro, utseende, dumma val eller ens föräldrars ekonomi. Utan för den personen du är nu och hur man är som människa.
För det gjorde Malmö för mig, en femtonårig, livrädd tjej som hade rätt öppet sinne för allt och alla men fortfarande kände rädsla.
Malmö öppnade sin famn och tog in mig, precis som jag var. Utan att döma mig, peka finger och skaka på huvudet. Malmö förändrade min syn och har gett mig ett nytt slags hopp om mänskligheten. Jag kan inte låta bli att tacka dig Malmö – så tack, tack för allt du gjort för mig. Alla människor jag fått äran att träffa, att du tog bort rädslan och skammen som jag kände. Det är du som gett mig en knuff i rätt riktning.

Elin Karlsson, 18 år gammal