Name: Anonym
School or occupation: Norra Sorgenfri
“Här finns mitt hjärta. Här finns min historia. Här finns mitt spel. Ta det vidare. Zlatan”
Det viktigaste för mig i livet är att lämna ett spår efter mig i Malmö. Lämna ett avtryck, göra något bra för staden. Oavsett om jag någon gång flyttar tillbaka till Iran så vill jag ha lämnat ett avtryck efter mig här.
Jag var och såg landslaget i Malmö, det var en stor upplevelse.
För det första så är jag fotbollsälskare och för det andra så älskar jag landslaget. Det var roligt att se, stora spelare och massa folk. Speciellt så var där en stor stjärna som har vuxit upp i Malmö. Man vet att man alltid kan ta efter honom. Alltså jag menar saker som han har pratat om, som t ex att det har varit väldigt tufft att växa upp i Malmö och de svåra sakerna han har varit med om. Som att skolan har varit tuff. Jag känner mig mycket som honom. De retade honom i skolan vilket jag också har varit med om. De var dumma mot mig i grundskolan. De retade mig och jag var inte välkommen. Jag hade fula kläder och jag var själv ful. Jag menar idag att jag är lika mycket värd som alla andra. Jag är ju mig själv jag behöver inte vara t ex kung. Jag brukade inte sitta med de andra, jag satt alltid ensam, och tänkte för mig själv. Då tänkte jag ofta; jag är ju likadan som de andra. Varför ska jag känna mig irriterad på mig själv och lyssna på vad de säger? Det funkar inte. Om man lyssnar så kan man förlora själv. Om man lyssnar på dem, de här grabbarna. Vissa tyckte att det var roligt och tyckte att de mådde jättebra av att reta mig. Jag tror inte ens att alla mådde bra av det. Men sen när vi gick i nian så började alla de som retade mig helt plötsligt bli snälla mot mig och säga “ey du är en bra kompis” och så. Jag bara; efter vad? Efter vad är jag bra kompis, efter alla dessa år? Nu när vi slutar? De ville be om ursäkt, men för mig fanns det ingen ursäkt.
Jag drömmer om att spela i landslaget, men inte i det svenska. Jag vill spela i mitt lands landslag Iran. Jag vet att vissa säger att jag inte kan och sånt men jag lyssnar inte på dem. Jag tror på mig själv. Jag vet att jag kommer lyckas.
Det är största drömmen. Att spela VM. Jag har en farbror som spelar i landslaget i Iran fast inomhusfotboll. Jag vill uppleva samma känsla som honom. Spela framför 100 000 fans. Och bara möta Tyskland eller vem som helst. Bara att representera sitt eget land, det skulle kännas helt underbart.
Mitt land är Iran. Jag känner mig också svensk, ja självklart så känner jag mig också svensk. Men om jag ska vara helt ärlig så hejar jag först på Iran i fotboll. Sverige är mitt andraland. Jag är svensk medborgare och jag är jättetacksam för allt. Att jag fick komma hit, för att jag fick gå i skolan, fick jobba och för att jag är den mannen jag är i dag. När jag kommer till Iran så slår hjärtat i 120. När jag träffar mina släktingar så slår det ännu snabbare. Sen kommer man in i det och sen när man ska åka tillbaka då börjar man få tårar. Då känns det ganska jobbigt. Jag kommer ihåg en situation som jag aldrig kommer att glömma, det var när jag satt i planet och piloten sa, nu är vi i Teheran. Det var en skön känsla. Så tänkte jag på min morfar också som dog när jag var liten. Han hade väldigt gott hjärta, väldigt ödmjuk, snäll, omtänksam. Han försvarade mig om någon försökte vara dum mot mig. Om någon gör dig illa, då är det som om att man gör Gud sur, brukade han säga.
Om jag kunde påverka andra människor i Malmö så skulle jag säga att det är viktigt att de tänker på att de inte ska tänka på negativa saker. Bara tänka positivt. Om man bara tänker negativt så är det inte så bra. Då kan man inte leva så bra kanske. För jag vill inte att folk i dag ska uppleva samma sak som jag har upplevt när jag var liten. Jag vill att de ska kämpa och vara starka. De ska tro på sig själva helt enkelt. Om de inte tror på sig själva, då är det inte lönt. Detta fixar jag, det här kan jag. Så som Zlatan sa, det gäller att tro på sig själv. Kan man tro på sig själv då kan man allt.
Enkelt.