Jag var rädd och liten i Malmö

Nervositeten som man känner morgonen man ska börja gymnasiet är fruktansvärd. Kommer man trivas? Kommer jag få några kompisar? Kommer man bli omtyckt av de andra? Alla dessa frågor har man nog ställt sig själv flera gånger men det är nog inte förrän på morgonen som man verkligen börjar undra.

Någonting som många tänker på nog är att man vill se så bra ut som möjligt, man vill ge ett bra första intryck. Man har säkert tänkt igenom sitt klädval flera gånger och hur man ska ha sitt hår och kanske har man till och med tänkt ut frågor till sina nya klasskamrater bara för att undvika den pinsamma tystnaden.

Jag kommer ihåg första dagen som om det var igår: jag går upp och det första jag gör är att ta ner mitt hår från några skummgummipinnar som ska göra mitt hår lockigt. När jag väl släppt ut det så tippar jag över mitt huvud och med ett ryck drar upp och får en pudelfrisyr. Så är det dags för frukost och efter det så sminkar jag mig extra noggrant. Jag tar fram mitt igenomtänkta klädval och tar på mig det. Slitna jeansshorts och en snygg bandtröja med ett band som jag inte ens lyssnar på blir bra och ser lagom avslappnat ut, men samtidigt snyggt och jag får en känsla av att detta representerar mig.

När jag och min kompis ska ta oss till Heleneholms gymnasium blir det förhinder men vi hinner i tid ändå och när man väl kliver in i aulan känns det som man är ett steg närmare vuxenlivet.

Jag hade ingen riktig klar bild av skolan förutom att den låg i ett av Malmös mindre bra område och att det händer mycket saker där såsom överfall, stölder och att det förekommer mycket droger där. Jag hade väldigt låga förväntningar på skolan av allt det negativa jag hade hört sen innan. Att det går jättemycket invandrare där och är känd som Malmös pundarskola. Jag var nog lite rädd för att börja där och för att kastas in i ett Malmö som jag hade väldigt lite erfarenhet om. Men jag var fast besluten om att jag ville dansa och börja på dansprogrammet. Jag skulle göra det bästa av situationen.

Jag hade aldrig varit mycket i Malmö tidigare och när jag väl var i Malmö så var jag mest i centrum såsom gågatan. Innan jag började i Malmö så hade jag varit mycket mer i Lund eftersom det låg närmare och många av mina kompisar hade fördomar mot Malmö. Det var i Malmö som alla dåliga saker hände och där alla brott begicks. Ifall man åkte dit skulle man bli våldtagen eller rånad. Eftersom man är så påverkad av sina vänner så var det väl också den bilden jag hade av Malmö. Jag litade inte på Malmö eller dess invånare. Jag var rädd och liten i Malmö.

Min åsikt om Malmö har idag ändrats helt och jag älskar Malmö. Jag känner mig hemma i Malmö och det är en jättemysig stad. Jag tycker också att Malmö förändras beroende på vem man är där med. Min åsikt om Malmö förändrades för att jag fick se staden från mitt perspektiv och inte från mina kompisars som nog inte ens var deras eget. Jag blev aldrig rånad eller våldtagen. Var hade mina kompisar fått det ifrån?

Jag är väldigt medveten om att Malmö har ett lite sämre rykte men det är så viktigt att man får måla upp sin egen bild av Malmö och döma staden efter sina egna erfarenheter och då tror jag att det är svårt att få en dålig bild av Malmö.

Jag har en bild av Malmö, den bilden är min. Vilken är din?