Name: Anonym
School or occupation: gymnasieelev
Jag har flyttat runt väldigt mycket under mitt liv. Olika städer runt om i landet, förortar samt olika områden i Malmö. Det är verkligen något speciellt med vår stad, något man inte riktigt kan sätta en beskrivning på, något som gör så jag längtar bort härifrån.
För ca 10 år sedan flyttade jag till en förort och det var där jag hittade min andra familj. Det tog ett litet tag men i grundskolan var vi alltid ett helt gäng, killar och tjejer. Det var min lyckligaste tid, jag tänkte “shit vad sköna personer jag har i mitt liv” och trodde att hela Malmö var som mina vänner. Jag fick alltid höra “vänta tills du börjar gymnasiet, allting kommer ändras”, men det trodde jag inte på. Tills det hände. Jag började gymnasiet och kände ingen. Jag skulle skapa min egna nya krets. Det gick inte, jag såg alla ansikten och det kändes inte bra. Det gick knappt två veckor i min nya skola och det hade redan börjat snackas, min gamla omkrets som jag tyckte var så underbar förstördes helt. Den ena höll sig undan, den andra sålde knark på gatan, den tredje blev skjuten och de två andra åkte in. “Vafan hände, hur gick det till? Resan gick alldeles för snabbt och nu står vi still.”
Malmö är drama. Malmö är så jävla mycket drama. “Välkommen till malmö” fick jag höra jämt av min bästa vän, som förövrigt är den enda normala i denna staden känns det som.
Det ironiska är att alla klagar över det.
Men INGEN gör något åt det, folk vill se en förändring men ingen vägrar förändra sig. Det fanns en tid då jag undrade om det kanske var fel på mig, inte på min omgivning. Nej det var det inte, för mina närmsta vänner höll med mig. Malmö har så mycket fördomar så det inte är sant, människor tittar snett på en för varje steg man tar.
Skrattar du högt på skolgården? Då söker du uppmärksamhet. Hänger du som tjej mycket med killar? Då är du hora. Pratar du bra om dig själv? Då har du luft. Folk snackar så mycket skit om varandra, istället för att stötta varandra, sluta viska bakom varandras ryggar, hänga alla ihop, så snackas det. Spelar ingen roll om det är din bästa vän, din fiende, din klasskompis, någon du träffat en gång – människan kommer ÄNDÅ snacka dåligt om dig.
Personer du känt i flera år hugger dig i ryggen över minsta lilla. Det gänget du alltid umgicks med hälsar inte på dig längre när ni ses ute. Människor förändras och tror sig vara bättre än vad du är och har sedan staken till att komma fram och säga saker om dig.
Det är verkligen synd. Om jag hade fått en krona för varje gång jag hört “fan jag trodde du var en riktig förortsbitch tills jag lärde känna dig, du är grym!” eller “Shit jag visste inte du var så smart, du ser inte ut och vara den som pluggar.” hade jag varit i samma nivå som Zlatan när det gäller inkomst.
Om människor vill ha en förändring så är det dags att sluta peka finger. Sluta snacka om varandra, visa kärlek och respekt! Vi måste hålla ihop, för INGEN vet hur det är vara ungdom i Malmö förutom vi själva. Vill du se en förändring? VAR förändringen! Börja med dig själv och du kommer se att människor runt omkring kommer anpassa sig.
Ja, jag har flyttat runt väldigt mycket under mitt liv, men ingen stad är som Malmö. Oftast vantrivs jag här, men under bra tider så är det verkligen bra här, för under alla hårda skal så gömmer det sig vilsna själar som har så mycket mer att ge än falska påståenden och fördomar.