Name: Anonym
Som barn var jag ofta inne i min egen värld. Den sträckte sig från gatan jag växte upp, till mina morföräldrars hus i Skanör. De hade en jättestor vildvuxen trädgård med gott om utrymme till att leka riddare eller astronaut. När norrlandsvinden låg på dansade trädkronorna och man kunde känna doften av havet. Granntanten brukade förundras över den lilla flickans fantasi, hade hon aldrig sett en vilsen sjöman i klorna på en sjörövare förr? Smälte jag in, stack jag ut, la man märke till mig? Jag vet inte hur andra uppfattade mig och min värld, jag vet bara hur jag uppfattade mig själv. Min storasyster däremot älskade att stå i centrum och suga upp all syre i rummet. Vare sig mellan tuggorna vid middagsbordet eller genom sorlet från radion i baksätet, fann hon alltid utrymme att göra sig hörd. Jag gillar att hon är så annorlunda. Jag gillar att hon inte räds för att säga vad hon tycker. Jag gillar att hon har flyttat till Stockholm och att jag snart ska hälsa på henne. Jag gillar att våra olikheter för oss samman. Det ligger någon fascination i att ha någon så nära som är så olik. Nästan som Teheran, London och Malmö. Tre städer, två öden, en kärlekshistoria.
Min pappa växte upp i Teheran och reste till London som sextonåring. Min mamma växte upp i Malmö på samma adress vi bor på idag. Deras vägar korsades och kärleken tog dem till Malmö. Även om kärleken inte fick fäste och trots att ni skiljde er när jag var tre, hindrade det inte er från att ge mig och min syster utrymme att tycka och tänka själva. Ni är inte som alla andra, ni fördömer inte, även om era åsikter ibland kan ifrågasättas, ni ignorerar oss inte, även om vi ibland beter oss som när vi var små. En del äldre vägrar lyssna hur mycket vi unga än är vana vid att skrika, vem säger att åldern ger er rätt? Jag och så många andra kan ha levt mer under våra tjugo år än era femtio, sextio, sjuttio! Min morfar började gråta när han fyllde åttio. Hela vår familj hade samlats i hans ära till och med min moster från Italien. Hon berättade för mig att du inte brukade bryta ihop, att du har mjuknat med åren. Du verkar ha levt ett sådant fint liv. Om du har varit bitter förr ser jag inga spår av det nu. Du spelar fortfarande golf och berättar historier. Jag minns hur du berättade att du slutade röka en torsdag, men senast jag såg dig satt du nöjt nersjunken i en av era trädgårdsmöbler blossande på en cigarr. Jag vill leva som du, jag vill aldrig förbipasseras som en i mängden.
Jag minns att jag som fjortonåring uppträdde i en pjäs. Mamma satt som vanligt i publiken, hon hade sett mig tidigare i rad olika uppsättningar men ingen lik denna. Jag spelade Medea, en kvinna som förskjuts ur samhället på grund av hennes härkomst. Utan vare sig hem eller familj drivs hon på flykt för att aldrig återvända. När ridån gick ner och applåderna uppmuntrade ”encore!” såg jag att mamma inte var den enda som rördes till tårar av föreställningen. Den lämnar ingen oberörd, som en kraftig käftsmäll över läppen lämnar man salongen omskakad. Medea skulle aldrig förbipasseras som en i mängden. Idag kan jag förstå hennes frustration av utanförskap. Även om jag aldrig kan sätta mig in i samma situation har jag sett och hört liknande fall i Malmö. Berättelser olik min egen med människor som tvingats ge sig av och lämna allt av värde för en oviss framtid. Jag försöker påminna mina vänner om värdet att lyssna och ta in andras upplevelser främst för att jag själv börjat lyssna till vad människor har att säga. Det finns en vilja hos människor i min omgivning men ibland saknas kraften att ta första steget. Ursäkterna staplas på varandra som obetalda telefonräkningar: ”Min lägenhet är enda röra, jag har lovat en kompis, var det igår?”. Alla måste hitta sitt intresse, sin passion, sin vilja att hitta sin inre styrka. Vi alla kan sitta isolerade i varsin lägenhet med neddragna rullgardiner och räkna dagarna tills vi dör. Vi hade ett ordspråk på kylen under hela min uppväxt som löd: ”Ha mod att göra bruk av ditt eget förstånd utan någon annans ledning”. Oavsett scen, liten som stor, gräll som intim, kommer jag alltid att ha det med mig.