Främlingar igen.

Första dagen i ettan – vi gick i samma klass. Inte många ord passerade våra munnar, blyga var vi båda två, fastän jag visste vem du var, Catharina från dagis, så hade jag aldrig pratat med dig. Jag kommer ihåg hur ingen av oss lyckades sitta still och lyssna på vad läraren sa. Det var nog därför vi hamnade vid samma runda bord närmast tavlan. Vi var helt klart problembarnen på alla sätt. Bara vi hade svårt att läsa och skriva. Bara vi tvingades ha enskilda mattelektioner, men som vi hatade det! Jag mer än du, trots att du inte hade några som helst problem med att visa det. Vi gick våra egna vägar trots att vi var så nära bland alla läxor och mattetal.

Elva, tolv, tretton års ålder. Det var så snabbt det gick – vi var bästa vänner. Alltsammans, alla människor jag träffat är som en enda stort röra. Jag vet inte vad som hände när och vem jag träffade var, men du fanns alltid med på ett hörn. Det måste ha varit sommaren till sexan. Jag hade ramat dig till jollebryggan för att bada då din mamma ringde och bad dig att snabbt komma hem och äta. Du fick låna min cykel. Jag ville så gärna veta, men aldrig fanns det något mod i mig att fråga. Förrän nu.
“Vänta! Asså, är vi bästa vänner?”
Du stannade upp med cykelnycklarna i handen och jag slabbrade på: “För liksom, mamma säger att jag inte får låna ut min cykel till folk jag inte känner jättebra, typ mina bästa vänner…” Lögn. Mamma brydde sig inte. Du skrattade och svarade att det var väl självklart att vi var. Och så var vi oskiljbara.

Nästa sommar var ännu en “sommaren av mitt liv”. Alla gånger vi var ute och cyklade i Skanör-Falsterbos varma kvällsångor och såg solen brinna ner i horisonten, alla nätter vi smög ut för att ligga nere vid den småkyliga hamnen och se vågorna kasta sig mot fyren i mörkret. Där skulle vi sitta på jollebryggan tillsammans och se solen resa sig från havet igen, och se de hundra rosa färgskiftningarna som smög sig upp på himlen innan det var dags att smyga sig hem igen. Vi har varit igenom mycket tillsammans, idiotiska pojkvänner, svarta lögner, familjeproblem, falska vänner, irriterande lärare, bråk och drama, och så mycket mer. Du lärde mig att röka, visade mig de vardagliga problemen som jag aldrig förstått mig på. Du lät mig socialisera mig och växa som människa, och du var alltid vid min sida. Livet var otroligt.

Men efter tre år av perfekt vänskap och otroliga äventyr så började det dra sig mot sitt slut. Mycket hände den sommaren också, fast oss emellan. Du gick en väg och jag gick en annan. Du hade din pojkvän och dina vänner, jag hade mig själv. Vi försökte flera gånger att laga det som var trasigt, men ibland är det bara inte tillräckligt och någon slutar försöka. Vi tinade bort och försvann, blev främlingar igen.

Sista året i grundskolan skulle börja. Med en sista blick, ett vänligt leende och ett främmande ”hej”, förstod du direkt att vi inte längre fanns. Ditt leende bleknade och jag fortsatte framåt. Det finns ingenting jag ångrar, vi hade växt ifrån varandra. Vi var inte ovänner, men inte heller vänner. Jag fick nya vänner och en ny familj. Det kändes som att jag äntligen fått gå vidare och blivit självständig. Jag satt ner foten och släppte taget, hur svårt det än var, och jag kan inte vara mer stolt över mig själv.