Din rädsla är min vardag.

Jag vaknar upp i min säng likt dig på morgonen, borstar mina tänder lika ivrigt som en MFF supporter på läktaren där borta i stadium. Jag smugglar snabbt in ett pitabröd med iväg springer jag till det spruckna glaset i busshållplatsen. Jag har både små och stora tankar likt Freud utför jag psykoanalys på folket i buss 5, allt från fjällräven hipsters till gamla industri gubbar från Balkan. Tupac refrängen ”Only God can judge me” verkar nästan alltid vara på i bussen antar att det är 90 tals ungars nationalsång. Jag går av i nån random central hållplats. Av går också den där chill mode känslan. Nu örfilar verkligenheten mig , som vanligt. Jag går på den där bussen till rikemans området , förtjänar jag att spendera bussresan som den där enda blatten , den där wannabe typen. Jag kan svära på gud att de undrar vad gör hon här?

Bland pensionär skrik och louis vuitton väskor sitter jag tyst.

Bara om de visste att jag egentligen är som dem. En människa. En som andas , älskar och krigar för rättvisa bland dem tysta.