Annorlunda

Jag skulle inte säga att jag är annorlunda, unik eller speciell. Jag har alltid varit mån om att klara mig på egen hand oberoende andra människors åsikter. Mina föräldrar påpekar varje morgon eftermiddag och kväll vikten av att ta sin utbildning på fullaste allvar. Deras krav är inte orimliga jag förstår varför jag behöver finna min plats precis som alla andra om inte här så i London, Paris eller New York. Mina vänner har redan sökt in till både det ena och det andra och hur mycket jag än försöker kan jag inte tillåta mig själv bli en produkt av Sveriges fyrkantiga livsstil. Jag vet inte vad jag vill, kan eller bör göra med det som jag är alldeles för ung för att sammanfatta som ett liv. Jag bor hemma hos mamma och pappa, jag betalar inte för mig och kylen är alltid full. Uppmaningar och befallningar rinner av mig, säger någon att jag ska göra si gör jag istället så.

Jag jobbar inte för tillfället; springer jag inte ärenden åt mamma så är jag ute och festar eller hänger med mina kompisar. En vanlig vardag kasar jag mig fram likt en trädgårdssnigel från kaffepanna till soffa – soffa till dator – dator till säng. Emellanåt jobbar pappa hemifrån, då ertappar jag honom smygläsa min Facebook över min axel i hopp om upptäcka någon han inte redan vet om mig; ett meddelande från den där äldre killen som vägrar lämna mig ifred eller senaste skvallret från utgången i lördags. I hans ögon är jag fortfarande samma söta flicka i hängselbyxor som höll receptionisten sällskap på arkitekturkontoret. Pappa tror sig förstå mig och mina vänner. Då sätter han sig ned på de otaliga numren inredningsmagasin staplade på soffbordet och tar ett djupt andetag följt av konstpaus där hans bruna ögon stirrar djupt i mina som ett enda långt lögndetektortest. Följdfrågorna är många och tycks sällan ta slut: Vad ska du göra med ditt liv? Har du ring henne/honom som jag sa? Han ser till att jag får träffa människor vars titlar jag glömt bort och vars entusiasm sjunker så fort jag öppnar käften. Jag bockar, niger, säger hej och hej då, vi hörs nästa vecka! Vi hörs aldrig nästa vecka eller veckan därpå. Samtalen uteblir liksom jobberbjudandena.

Ibland är det som om jag vill bli ertappad med något absurt och otänkbart. Mamma och pappa hittar min samling droger gömda under gamla nummer av ”KP” och ”Min Häst”. Mamma och pappa återvänder tidigt från långhelgen i Helsingborg och ertappar mig med den äldre killen från Facebook. Fantasier och dagdrömmar flyger in och ut i mitt medvetande för att ersättas av en otröttlig rastlöshet. Jag vet inte vad jag vill bli och jag kan inte bry mig mindre om vad andra tycker eller tror om mig. Mamma är orolig, ibland dröjer hon kvar med blicken på tallriken, som om hon letade efter osynligt gruskorn från den sigillmärkta machésalladen. Ibland bryter hon ut i ett: Det här går inte längre. Gör något åtminstone, där här är inget liv för en nittonåring. Du lever som en förtidspensionerad!

Ibland glömmer jag bort vem jag är eller snarare vilken version av mig som elakt eller sarkastiskt fäller en kommentar om förbipasserande främlingar utanför Mocca på friisgatan. Ingenting är entydigt, allt jag har nämnt kan inte sammanfattas i kategorier och märkas ut med färgglada post-it lappar för att rymmas i en pärm hos polisen. Jag vet bara att jag är jag oavsett hörsägnen, rykten eller skitsnack.