“Jag minns det som om det var igår”

Jag minns det som om det var igår. Hur hjärtat dunkade och blicken flackade. Jag var rädd. Det var sent 1980-tal och jag var tonåring. Två gånger i veckan cyklade jag till min basketträning som låg i Limhamn. Varje gång tvingades jag passera nära en korvkiosk där ett av stadens skinnskallegäng hängde. Gänget anfördes av en kille som kallades Uffe-armlös. Hans stålhättor fruktades av en hel ungdomsgeneration i Malmö. Varje gång jag cyklade förbi så var jag rädd. Eftersom basket var min passion berättade jag heller aldrig det för mina föräldrar. Så en kväll hände det. Det var en mörk höstkväll. Uffe-armlös gäng hamnade precis framför mig. Ett 30-tal meter bort. Jag minns hur jag fumla med cykeln för att vända den om och hur jag sen cyklade allt vad jag orkade utan att titta bakåt en endaste gång. Än idag kan jag minnas ljudet från stålhättorna mot asfalten. De hann aldrig ifatt mig. Men den kvällen var jag orolig och rädd. Kommer jag kunna bo kvar i Malmö? Ja, i Sverige överhuvudtaget?