Name: Anonymt.
Jag kan lugnt säga att min pappa inte har varit den bästa pappan man kan ha, men han är den enda pappan jag har.
Min pappa har varit om han inte fortfarande är spelberoende. Han kunde smyga in i mitt och min brors rum och leta efter pengar när han inte hade mer på sig, han kunde sitta flera dygn på samma plats och spela poker. Han la handen på min mamma flera gånger, minns fortfarande första gången jag såg min mamma sitta på köksgolvet gråtande av stressen han gav henne vid att göra henne till mamma och pappa i hemmet. Det var en lördag när jag var nio år, var ute och lekte med en kompis och vi tänkte gå hem till mig och leka med leksakerna jag hade, när jag hittade henne på golvet i morgonrock med spya på golvet och tårar rinnande hennes kinder visste jag inte vad jag skulle göra, jag var ju bara ett barn; hon kastade ut mig ur köket och bad mig gå hem till min kompis en stund, hon ville antagligen inte att jag skulle se henne svag men det knäckte mig att se min mamma så.
Kommer ihåg att jag och min kompis satt ute på en park på en bänk där jag grät i flera timmar, han tröstade mig och stannade kvar vid min sida fast hans föräldrar ringde honom att han skulle gå hem och jag tackar honom fortfarande emellanåt nuförtiden för att han var där för mig.
Men jag kan inte bara säga dåliga saker om min pappa för när dem var skilda såg vi honom bara varannan helg men då hade vi roligt med honom och min bror, vi gjorde saker, han skärpte sig då, men en dag tappade jag hoppet för honom och kunde inte se honom som en pappa längre var när vi var hos honom en helg och han stack ut fredag kväll och lämnade mig och min bror ensamma i hans lägenhet, han återkom inte förrän tisdagen därpå. Min bror blev arg när vi vaknade på lördagen och inte visste vart han var någonstans, hans mobil var död och hans kompisar hade ingen aning om vart han befann sig, min bror bestämde sig för att gå hem (till vårt hem där min mamma var) vilket var långt (tog ungefär 20 minuter med bil) för en 13 årig pojke att gå, men jag stannade hade byggt upp tillit till honom igen och kände det var rätt att göra; men hade fel.
Senare på eftermiddagen kom min mamma och bankade på dörren, jag ville inte inse att han inte skulle komma tillbaks grät och skrek att vi skulle vänta på honom, att han verkligen skulle komma tillbaks men jag bara ljög för mig själv.