Både mitt och ditt

I ett tidigt skede fick jag konstatera vem jag var som jude och vem jag var annars. Detta eftersom jag fick uppleva situationer där en del av min identitet kändes hotad. Om jag sade vem jag verkligen var kom hotet krypandes i mina tankebanor. Att jag skulle få erfara de värsta av de värsta händelser: att bli fysiskt misshandlad på grund av min religion och identitet. Som tur är har detta aldrig hänt, jag har aldrig behövt genomleva detta men tanken finns, hotet finns. Detta är eftersom att jag har både judiska och icke judiska kompisar som blivit misshandlade, diskriminerade och kallade för nedvärderade uttryck.

Flertal gånger har personer dragit judeskämt inför mig och kallat mig saker som ingen vill bli kallad. Detta skedde lite mer när jag var mindre i form av nedvärderande uttryck om min storlek och vikt, kanske inte så mycket om min religion, men det sker värre saker nu när jag växt upp. Jag måste argumentera för min identitet och stå för ett land vars politik jag inte kan påverka. Det är deprimerande att tänka på hur jag som person måste argumentera för vem jag är innan jag hinner berätta vem jag verkligen är. Jag är lycklig över att jag aldrig blivit diskriminerad officiellt.

Problemet uppstår när jag som person blir hatad, hatad för det land som blivit ”tilldelat” judar. Israel som land är en viktig del i mitt liv, ett land som är som mitt andra hem. När konflikten mellan Israel och Palestina eskalerar, eskalerar den även i Malmö. Detta leder i sin tur att jag med min identitet blir påverkad. Uttryck som att ”Hitler hade rätt” eller ”judarna ska dö” är något som jag fick stå ut med vid en manifestation på stortorget för ett par år sedan. Vid manifestationen stod jag med mina föräldrar för att tackla verkligheten och verkligen se vad det var för verklighet jag lever i. Den verkligheten består av hat, våld och omänsklighet. Manifestationen kom, fyrverkeripjäserna kom och sedan var jag på väg mot Caroli likt en flykting i min egen stad. Jag var ensam. Jag var inte längre en medborgare med yttrandefrihet, jag blev förskjuten. Rädslan över att någon ska attackera mig någon dag eller att min familj ska bli utsatt för hemskheter på grund av vår identitet, religion och tillhörighet är absurd. Det uppstår en slitning. Denna slitning skapar problem och stress över något som en annan människa skapat. En annan anledning till slitningen är manifestationen jag nämnde ovan. Att tvingas fly för att du försöker uttrycka din identitet inför andra.

Ingen är mer värd än den andra. Ingen förtjänar att nedvärderas. Jag har träffat människor som inte tror på detta. Personer som anser att religionen är orsaken till alla krig och problem i världen. Personligen anser jag att problematiken är det som jag även anser positivt. Rätten att uttrycka sig och ha åsikter. Att jag som person fått utstå hemskheter kan förklaras med att det finns andra människor, andra människor som också är judar, andra människor som inte är judar. Alla judar är inte änglar, det kan jag intyga. Men bara för att en person av miljonen utövar en handling betyder inte detta att samtliga av hans sociala grupp gör detta. Generaliseringen och motståndet mot att lära sig nya saker är de faktorer som främst påverkar mig i en situation som denna. Det generaliseras, jag slits mellan två världar och de personerna som var på manifestationen vill inte ens att jag ska leva i mitt hem, Malmö.

Jag vet att den dröm jag bär på är stor. Att människor kan stå upp för sig själva lika bra som de kan stå upp för andra. Att den person som observerar omvandlar de elaka aktörernas beteende till något negativt i samhället och skapar en attityd som till sist utrotar det elaka beteende som jag och andra personer i min grupp av människor blivit utsatt för. Malmö är den stad som jag pratar om, inte bara staden utan samhället. Jag älskar Malmö för vår multikulturella stämning, för våra fina byggnader, vackra parker och för olikheterna som existerar här. Malmö som stad har format mig till den jag är, miljön har kanske inte alltid varit den bästa men det är en faktor som har utvecklat min identitet.

Det finns inte många judar i Malmö, vi är en minoritet. Vad jag är mest rädd för är att denna minoritet skall försvinna. Att det judiska livet i Malmö inte skall finnas mer och att de personerna på manifestationen ska få sin vilja igenom, få oss att fly staden, få oss att lämna på grund av hat, våld och vår åsikt. Jag vill även att segregationen ska minimeras, jag vill att vi ska leva tillsammans och förstå att olikheter inte är negativa. Det finns judar i Malmö lika mycket som det finns muslimer, homosexuella och andra sociologiska uppdelningar av människor. Problemet är inte att vi är olika, problemet är att vi inte kan förstå olikheterna. Förhoppningen som existerar inom mig är att vi tillsammans som ett samhälle kan skapa förståelse för hur olikheter hjälper oss till ett trevligare och mer intressant samhälle.

Så till de personerna som jag mötte på manifestationen säger jag:

Om du ska få leva det liv du vill, får du också låta mig leva mitt. Jag vill att vi samverkar i ett samhälle, inte att vi ska vara osams. Men om du inte vill samverka ber jag dig att ändå göra detta eftersom att ditt beteende inte bara påverkar mig, det påverkar en hel stad. Både mitt och ditt. Det påverkar staden Malmö.